Kategori: Demokrati och diktatur

Valet av statsskick är fundamentalt för hur ett land styrs och hur makten fördelas. Bland demokratiska styrelseformer är presidentialism och parlamentarism de två dominerande modellerna. Dessa system skiljer sig åt i grunden gällande relationen mellan den verkställande makten (regeringen eller presidenten) och den lagstiftande makten (parlamentet). Denna artikel syftar till att belysa dessa skillnader, analysera systemens inneboende styrkor och svagheter, samt beröra den hybridform som kallas semipresidentialism. Förståelsen för dessa system är central för att kunna analysera och delta i den politiska debatten.

Grundläggande skillnader och definitioner

Maktens kärna den verkställande och lagstiftande grenens dynamik

Kärnan i distinktionen mellan presidentialism och parlamentarism ligger i hur den lagstiftande och den verkställande grenen av statsapparaten förhåller sig till varandra. I demokratiska stater finns vanligtvis tre huvudgrenar: den lagstiftande som stiftar lagar, den verkställande som implementerar och upprätthåller lagar, och den dömande som tolkar lagar och deras tillämpning. Det är framför allt samspelet, eller separationen, mellan de två förstnämnda som definierar om ett system är presidentiellt eller parlamentariskt. Denna dynamik påverkar allt från lagstiftningsprocessens effektivitet till regeringens stabilitet och medborgarnas möjligheter till ansvarsutkrävande. Hur olika nationer organiserar sina styrelseskick varierar stort, vilket illustreras av den globala uppdelningen mellan exempelvis enhetsstater och federala stater, som vardera kan ha antingen presidentiella eller parlamentariska system.

Parlamentarismens sammanflätade makt

I ett parlamentariskt system är den verkställande makten, regeringen, direkt beroende av parlamentets förtroende. Regeringschefen, ofta kallad premiärminister eller kansler, är vanligtvis ledare för det parti eller den koalition av partier som har majoritet i parlamentet. Detta innebär ett nära, närmast sammanflätat, förhållande där regeringen utgår från parlamentet och är ansvarig inför det. Parlamentet kan avsätta en regering genom en misstroendeförklaring. En av de främsta styrkorna med detta system är att lagstiftning tenderar att passera smidigare när regeringen har stöd av en parlamentarisk majoritet. Samtidigt kan systemet vara sårbart för instabilitet om majoritetsförhållandena är oklara eller om koalitioner spricker. Sverige är ett exempel på en parlamentarisk demokrati, där vi tillämpar så kallad negativ parlamentarism, vilket innebär att en regering kan sitta kvar så länge den inte har en majoritet emot sig i riksdagen. Statschefen i ett parlamentariskt system, vare sig det är en monark som i Sverige eller en vald president som i Tyskland, har oftast en huvudsakligen ceremoniell roll och saknar den direkta verkställande makten som istället ligger hos regeringen. Japans parlamentsbyggnad, National Diet Building, som syns på bilden nedan, är ett exempel på sätet för den lagstiftande makten i ett land med parlamentariskt system.

Presidentialismens åtskilda sfärer

Presidentialism, eller presidentstyre, bygger på en betydligt striktare maktdelning mellan den verkställande och den lagstiftande makten, en princip som har sina rötter i Montesquieus idéer (särskilt hans teorier om maktdelning) och som tydligt formade USA:s konstitution. I ett presidentiellt system är presidenten både statschef och regeringschef och väljs ofta direkt av folket, oberoende av parlamentet (ofta kallat kongress). Presidenten har en fast ämbetsperiod och kan inte avsättas av parlamentet enbart på grund av politiska oenigheter, även om riksrättsprocesser (impeachment) kan förekomma vid grova förseelser. Denna separation syftar till att skapa ett system av ömsesidig kontroll, ”checks and balances”, där ingen enskild gren kan dominera. En styrka är att det kan förhindra maktkoncentration. En potentiell svaghet är risken för politiskt dödläge, ”gridlock”, särskilt om presidenten och majoriteten i kongressen tillhör olika partier, vilket kan försvåra beslutsfattande och leda till ökad politisk konflikt. Detta kan illustreras av ökande partipolitiska skillnader i politiska värderingar, som diagrammet nedan visar för USA under perioden 1987 till 2012. Presidenten har ofta vetorätt mot lagförslag, men kongressen kan i regel upphäva ett veto med kvalificerad majoritet.

Statschefen och regeringschefens skilda eller förenade roller

En annan central åtskillnad mellan systemen är hur rollerna som statschef och regeringschef är organiserade. Dessa två funktioner, den ena mer ceremoniell och symbolisk, den andra med den faktiska politiska exekutiva makten, hanteras olika. Statschefen representerar nationen utåt och inåt, medan regeringschefen leder det dagliga regeringsarbetet och sätter den politiska agendan.

En eller två vid rodret?

I ett presidentiellt system är presidenten som regel både statschef och regeringschef. Detta innebär att en och samma person är nationens främsta symbol och samtidigt den som bär det yttersta ansvaret för regeringens politik och hantering av kriser. Presidenten väljs ofta med ett direkt folkligt mandat för en fast ämbetsperiod. I ett parlamentariskt system är dessa roller däremot oftast åtskilda. Statschefen kan vara en ärftlig monark (som i Storbritannien eller Sverige) eller en vald president (som i Tyskland eller Indien), vars uppgifter huvudsakligen är ceremoniella och representativa. Den politiska makten och ansvaret för regeringsarbetet ligger hos regeringschefen, premiärministern, som är ansvarig inför parlamentet och vars mandatperiod inte är fast på samma sätt som en presidents.

Systemens egenskaper och konsekvenser i jämförelse

Stabilitet kontra flexibilitet en evig avvägning

Valet mellan presidentialism och parlamentarism involverar en grundläggande avvägning mellan regeringens stabilitet och systemets flexibilitet. Båda systemen har mekanismer för att hantera politiska kriser och ledarskapsbyten, men dessa skiljer sig åt avsevärt och medför olika konsekvenser för den politiska processen.

Presidentialismens förutbestämda mandat

Presidentiella system, med sina fasta ämbetsperioder för presidenten, erbjuder en hög grad av förutsägbarhet och potentiell stabilitet. Väljarna vet när nästa val äger rum och ledarskapet kan inte bytas ut enbart på grund av sviktande opinionssiffror eller parlamentariska nycker. Denna stabilitet kan dock ha en baksida. Det är ofta mycket svårt att avlägsna en president som blivit impopulär eller som anses prestera dåligt, såvida inte grund för riksrätt föreligger. Processen för att avsätta en president är, som Social Sci LibreTexts beskriver, ofta omständlig. Detta kan leda till perioder av politisk handlingsförlamning eller att en president sitter kvar trots bristande folkligt stöd.

Parlamentarismens anpassningsbara styre

Parlamentariska system erbjuder större flexibilitet. En regering som förlorar parlamentets förtroende kan relativt snabbt ersättas, antingen genom att en ny regering bildas med stöd av den befintliga parlamentariska majoriteten eller genom nyval. Detta gör att systemet kan anpassa sig till förändrade politiska omständigheter och opinioner. Flexibiliteten kan dock, som nämnts tidigare, leda till instabilitet, särskilt i länder med fragmenterade partisystem där det är svårt att bilda starka majoritetsregeringar. Frekventa regeringsskiften eller svaga minoritetsregeringar kan försvåra långsiktig planering och effektivt styre.

Semipresidentialism en hybridmodell i praktiken

Mellan de två renodlade modellerna finns semipresidentialism, ett system som försöker kombinera drag från både presidentialism och parlamentarism. I ett sådant system finns det vanligtvis en folkvald president med betydande verkställande befogenheter, samtidigt som det finns en premiärminister och en regering som är ansvariga inför parlamentet. Frankrike är ett framträdande exempel på ett land med ett presidentiellt-parlamentariskt system, där presidenten har stor makt, särskilt inom utrikes- och försvarspolitik, medan premiärministern hanterar det dagliga regeringsarbetet.

Maktfördelningen mellan president och premiärminister kan variera kraftigt i semipresidentiella system. I vissa länder, som Tyskland eller Finland (historiskt sett mer, nu med en mer ceremoniell presidentroll), har presidenten en mer tillbakadragen roll, medan presidenten i länder som Frankrike, Polen eller Ryssland har en starkare ställning. Enligt SO-rummet har presidentens makt i Ryssland i praktiken blivit så omfattande att landets demokratiska status ifrågasätts. Fördelen med en sådan hybrid kan vara en tydlig arbetsfördelning och en stark exekutiv, men det finns också risk för kompetenskonflikter och oklarheter kring vem som bär det yttersta ansvaret, särskilt om presidenten och parlamentsmajoriteten representerar olika politiska läger (så kallad ”cohabitation”, eller samregering på svenska).

Systemens djupare konsekvenser och den demokratiska legitimiteten

Valet av styrelseskick påverkar inte bara maktens fördelning på toppnivå, utan har också djupare konsekvenser för den politiska kulturen, medborgarnas engagemang och synen på demokratisk legitimitet. I parlamentariska system tenderar den politiska debatten att fokuseras kring partierna och deras förmåga att bilda och upprätthålla regeringar. Parlamentet ses ofta som den centrala arenan för demokratiskt ansvarsutkrävande. I presidentiella system, som exempelvis USA, kan fokus i högre grad ligga på presidenten som person och dennes direkta mandat från folket. Svensk Juristtidning påpekar att i system som det amerikanska har presidentmakten samma demokratiska dignitet som kongressen, och konstitutionen ses som det yttersta uttrycket för folkviljan.

Hur ledamöter till den lagstiftande församlingen väljs spelar också en stor roll för systemets dynamik. OpenStax diskuterar hur olika valsystem – proportionella system, majoritetsval eller blandade system – påverkar representationen av olika partier och grupper. Majoritetsval i enmansvalkretsar tenderar exempelvis att gynna ett tvåpartisystem, vilket kan ha olika effekter i ett presidentiellt respektive parlamentariskt system. Det finns ingen universell konsensus om vilket system som bäst garanterar demokratisk legitimitet; det beror ofta på ett lands specifika historiska, kulturella och sociala kontext.

Avslutande reflektioner

Styrelseskickets vägval en reflektion över makt och ansvar

Sammanfattningsvis erbjuder presidentialism och parlamentarism två distinkta ramverk för att organisera den demokratiska makten. Parlamentarismen, med sin fusion av verkställande och lagstiftande makt, premierar ofta flexibilitet och samarbete men kan riskera instabilitet. Presidentialismen, med sin strikta maktdelning och direktvalda president, kan erbjuda stabilitet och tydligt ledarskap men riskerar politiskt dödläge och kan göra det svårt att avsätta en ledare som förlorat folkets förtroende. Semipresidentialismen framstår som ett försök att navigera mellan dessa poler, men med egna unika utmaningar.

Jag anser att valet av politiskt system är en av de mest grundläggande frågorna för en nation. Det handlar inte bara om tekniska arrangemang för maktutövning, utan djupt om vilka värden som ska prioriteras: effektivitet kontra kontroll, stabilitet kontra anpassningsförmåga, majoritetens makt kontra minoritetens skydd. Erfarenheter från olika länder visar att inget system är felfritt eller universellt överlägset. Snarare formas och omformas systemen kontinuerligt av de samhällen de verkar i. En djupare förståelse för dessa mekanismer är avgörande, inte bara för statsvetare, utan för varje medborgare som vill delta i och påverka den demokratiska utvecklingen. För de organisationer och institutioner som aktivt arbetar med att analysera, jämföra och främja förståelsen för olika politiska system, är ändamålsenliga resurser och infrastruktur viktiga. Att exempelvis kunna hyra ett ändamålsenligt kontor i Stockholm, en stad med många internationella kontakter och akademiska institutioner, kan underlätta deras betydelsefulla arbete med att stärka demokratisk kunskap och utveckling. Den fortsatta debatten om hur vi bäst organiserar vårt styre är i sig ett tecken på en levande demokrati.

Hur kunde Donald Trump få ungefär 3 miljoner röster färre och ändå vinna mot Hilary Clinton? Hur kunde samma sak ske år 2000 när Al Gore förlorade mot George W. Bush men ändå vann

presidentvalet? Svaret finns i hur USA:s valsystem är utformat. Snart är det dags för ännu ett amerikanskt presidentval, den här gången mellan demokraternas kandidat Joe Biden och sittande president Donald Trump. USA:s valsystem kan verka bisarrt och svårt att förstå sig på – på många sätt är det så också. På Läxhjälp.com kan du som studerar få hjälp att begripa svåra koncept och annat stöd som kan vara bra under studierna. Besök läxhjälp och få hjälp av en kunnig studiepartner.

Det finns långa guider som förklarar hur det fungerar. Men det är egentligen bara ett grundläggande koncept du behöver förstå för att begripa hur det hänger ihop. Konceptet kallas för ”first past the post” och är den grundläggande idé som USAs valsystem grundas på. First past the post fyller på många sätt samma funktion som den svenska riksdagsspärren, som vi skrivit om tidigare. Skillnaden är att Sverige har ett proportionellt valsystem, medan USA inte har det. First past the post betyder att den kandidat som får flest röster i en delstat vinner hela delstaten. Om en av kandidaterna vinner med så få som några dussintals rösters marginal av miljontals väljare så tillfaller hela delstaten den kandidaten.

Det är skälet till att Hilary kunde vinna sett till totalt antal väljare, men inte hela valet. Hon vann till exempel Kalifornien, den folkrikaste delstaten med bred marginal. Men förlorade många andra med små marginaler. Skillnaden i plusnettot för hennes del var hundratusentals väljare i Kalifornien, men kanske bara några tusen på minusnettot i många av mellanvästerns mer glest befolkade delstater. Dem som alltså Trump tog hem med små marginaler.

De mänskliga rättigheterna är de rättigheter som reglerar den relation som finns mellan individen och statsmakten i ett samhälle. De bestämmer vad för typer av skyldigheter som finns från statens sida gentemot medborgarna. Mänskliga rättigheter som begrepp kommer från avtalet Magna Charta som slöts i England år 1215. De har också utvecklats från franska och amerikanska deklarationer under 1700-talet.

Rättigheterna anses gälla alla människor över hela världen oavsett vem man är. De gäller till exempel sådant som sexuella minoriteters rättigheter, likhet inför lagen, barns rättigheter och asylrättigheter. Rättigheterna preciseras i överenskommelser som gäller internationellt och där stater förklarar sig som bundna av dem. Brott mot mänskliga rättigheter är bland de allvarligaste brotten som finns och består till exempel av folkmord. Diktatorer har i modern tid anklagats för brott mot mänskliga rättigheter.

Tolkningen av de mänskliga rättigheterna skiljer sig dock länder emellan och det har lett till konflikter av olika slag. I vissa länder har man formulerat rättigheterna som folkets rättigheter och man ser därmed rättigheterna som gällande mot grupper och inte individer. Så har man gjort i många afrikanska länder och även i Kina. Man har också lagt stor vikt vid individens skyldigheter gentemot staten och folket.

Det är dock meningen att de mänskliga rättigheterna ska tolkas likadant överallt. Därför har FN slagit fast att världssamfundet ska kontrollera att dessa rättigheter efterlevs överallt. Bland annat finns det en högkommissarie för mänskliga rättigheter placerad i Genéve som även är chef för centret för mänskliga rättigheter.

Inom EU har man krav på att länder som vill bli medlemmar måste leva upp till de mänskliga rättigheterna. De har också utformat planer för hur rättigheterna ska främjas som till exempel riktlinjer om tortyr och dödsstraff. Den grundläggande värderingen i de mänskliga rättigheterna är att alla människor föds med samma värde och ska ha samma rättigheter, oavsett vem man är.

Miljörörelsen, ekologismen eller den gröna rörelsen har under de senaste decennierna vuxit sig allt starkare och är idag en politisk kraft som övriga ideologier måste förhålla sig till. Människans oro över miljöförstöringen är dock inget nytt. Redan under antiken hördes röster som kritiserade människans störande inverkan på naturen i form av exempelvis skogsbränder och anskrämliga byggnadsverk.

Medvetenheten ökar

För gemene man och politikerna växte emellertid miljömedvetandet långsamt. Industrialiseringen, och den vidhängande urbaniseringen, ledde till stora miljöproblem i folks vardag. Luften och floderna förorenades, fisken försvann och epidemierna ökade. Mot slutet av 1800-talet hade insikterna om människans ansvar och möjligheter ökat. De första naturreservaten inrättades i USA i slutet av seklet. Flera städer i Europa införde regler mot nedsmutsning och andra ”miljölagstiftningar”.

1962 kom Rachel Carsons alarmerande bok ”Silent Spring” som ofta anges som startpunkten för den moderna miljörörelsen. Hon var dock inte ensam om att ge ut miljöalarmistisk litteratur under det tidiga 1960-talet. Lika viktigt för formationen av miljörörelsen, som dessa alster var, kan man nämna åtminstone ytterligare ett par katalysatorer. Det hade varit ett flertal större och mindre miljökatastrofer under decennierna innan med oljeutsläpp och giftskandaler. Apolloexpeditionerna till och runt Månen var i lika hög grad instrumentella för att miljörörelsen formerade sig vid just den här tiden. Två ikoniska fotografier, som expeditionens astronauter tog, bidrog i allra högsta grad till att Mänskligheten insåg sin sköra plats i Världsalltet. 1968 togs bilden på en jorduppgång, alltså att jorden stiger upp över månytan likt en sol. 1972 togs så bilden som kallas för ”The Blue Marble” – den blå kulan. Det är den bild som lär vara världens mest reproducerade. På den bilden syns den blå jordskivan i helfigur avbildad mot ett oändligt svart intet i bakgrunden. Människan kände genast sin oerhörda ensamhet och enorma ansvar för livet på jorden.

Politisk formation

Miljörörelserna uppstod som en fortsättning, eller ”spin-off”, på 1960-talets freds- och alternativrörelser. Dessa rörelser hade länge arbetat politiskt med demonstrationer, lobbyverksamhet och stormöten. Dessa arbetssätt övertogs av miljörörelsen som utförde många aktioner under 1960- och 1970-talen. Att FN höll sin första stora miljökonferens 1972 bidrog också till att manegen var krattad för miljömedvetna människor som ville arbeta politiskt. Från sent 1970-tal uppstod det många miljöpartier runt om i Europa, men de tidigaste hade redan bildats i Australien och Nya Zeeland.

Det svenska Miljöpartiet bildades 1981 som en fortsättning på kampen mot utbyggnaden av kärnkraften. Om man vill bilda ett parti, eller arbeta med informationskampanjer av olika slag, kan det hjälpa om man gör en tablettask med tryck av sitt budskap. Det tyska miljöpartiet, Die Grüne, bildades 1979. Hos Die Grünes krav kan man se rötterna från fredsrörelsen, de ville exempelvis att Europa skulle bli en kärnvapenfri zon.

Tidiga miljörörelser var mer antropocentriska i sina framställningar om miljön. Man ville avskaffa gifter och värna om miljön för att det var bra för människorna. Senare miljörörelser blev mer biocentriska, man ska bevara naturen, motverka klimathot och bekämpa miljöförstöringen för att livet i sig, hela planeten, ska må bra. Egentligen är nog den biocentriska rörelsen lika antropocentrisk eftersom det som är bra för miljön är bra för människan.

Oligarki är ett styrelseskick som brukar ses som en typ av diktatur. Det karaktäriseras av att det är ett fåtal människor som styr ett land genom att till exempel tillhöra en adel eller ha mycket pengar, därför kallas det även för fåmannavälde. Ordet kommer från grekiskan och betyder ungefär ”få” och ”härska”. Man brukar ibland kalla Ryssland och många andra länder som tidigare tillhörde Sovjetunionen för oligarkier eftersom mäktiga företagsägare efter Sovjetunionens fall i praktiken fick väldigt mycket makt medan nästan alla andra levde i fattigdom. Oligarker verkar ofta i det fördolda och kan ha inslag av kriminalitet. De tillsätter politiker som utför deras vilja och de har stort inflytande eftersom de äger viktiga ekonomiska resurser i samhället.

En oligarki kan också vara helt öppen där man helt enkelt har bestämt att ett fåtal personer ska få fatta beslut åt allmänheten. Man skulle kunna säga att vi har det så i Sverige med riksdagen och så vidare men i en Oligarki har man begränsad möjlighet att välja vilka ledare som ska bestämma. Det förekommer dock oligarkiska tendenser även i demokratiska system eftersom politiker ofta behöver ta hänsyn till mäktiga personers åsikter i samhället.

En vicepresident är enkelt uttryckt en presidents ersättare, den som står som nummer två bakom presidenten. Man kan lätt tro att det betyder att vicepresidenten är den som står näst i ranking

efter ett lands president, och det kan vara så men är det långt ifrån alltid. En vicepresident kan ha en rent ceremoniell roll såväl som flertalet befogenheter. Låt oss ta en titt på den mest framstående vicepresidentposten i världen.

USAs vicepresident

Den mest kända vice president-posten i världen är förmodligen den i USA. En post som för tillfället innehas av Mike Pence under president Donald Trump. Rent formellt har positionen säregna maktbefogenheter. Vicepresidenten i USA deltar till exempel i kongressens arbete men får inte rösta annat än i dödlägen. Likaså har vicepresidenten plats i USA:s säkerhetsråd men har där ingen formell makt förutom att vara rådgivande. Vicepresidentens roll har genom USA:s historia diskuterats av konstitutionella jurister som inte riktigt kan komma överens om huruvida posten hör till den lagstiftande eller exekutiva grenen av den amerikanska staten (USA har tre styrande organ: lagstiftande, exekutiva och kontrollinstansen högsta domstolen)- eller ens någon av dem.

Det må vara som det vill med vilken gren av staten vicepresidenten hör till. Postens viktigaste roll är att fungera som en garant för att presidentposten aldrig ska stå tom om något oförutsett skulle ske med landets president. Om presidenten dör eller råkar ut för en olycka som gör det omöjligt för denne att fullgöra sitt uppdrag ska vicepresidenten stå redo att ta vid. De kan på det sättet liknas vid en slags interimschefer, liknande dem som går att hyra från företag som Interim och liknande. De ska helt enkelt leda USA tills dess att landet håller ett nytt val och väljer en ny president. Det finns såklart ingenting som hindrar en vicepresident som blir president från att ställa upp i valet.

Det är egentligen bara två gånger som vicepresidenten i USA har behövt träda in och ta över som president. Den första gången var när president John F Kennedy sköts år 1963 i Dallas samt efter att Richard Nixon bestämt sig för att avgå i kölvattnet av Watergate-skandalen år 1974. I det första fallet var det vicepresident Lyndon Johnson som tog över presidentämbetet, efter Nixon var det Gerald Ford. Det som var unikt med Ford var att han inte valts demokratiskt eftersom Nixons egentliga vicepresident, Spiro Agnew, fått avgå efter oegentligheter.

Mike Pence

Som nämndes tidigare heter vicepresidenten i dagsläget Mike Pence och det är fler än en bedömare som hade räknat med att han skulle vara president i dagsläget. Donald Trumps presidentskap har av många betraktats som allt annat än stabilt vilket fått många att gissa att Mike Pence skulle fått ta över. Så har dock inte skett. Hur det blir i framtiden återstår att se.

Kommunism och socialism är två politiska ideologier som uppstod under 1800-talet för att komma tillrätta med orättvisa förhållanden där många människor levde i fattigdom och misär utan möjlighet att kunna påverka sina liv.

Den ursprungliga tanken inom både kommunism och socialism är att skapa ett rättvist samhälle där alla människor har lika värde och samma möjligheter till ett bra liv. Båda ideologierna värnar om att det inte ska vara storleken på plånboken som ska avgöra om en människa har råd med mat på bordet, tak över huvudet och utbildning till sina barn. Andra exempel är att alla människor ska ha rätt till en värdig begravning vid sin bortgång och att anhöriga har råd att anlita en professionell begravningsbyrå som till exempel Lavendla som hjälper till att ordna allt det praktiska kring begravningen.

Socialismen och kommunismen var från början samma ideologi

Socialismen och kommunismen var vid sin födelse samma typ av politisk ideologi men förgrenade sig i två delar i slutet av 1800-talet. Den ena grenen kom att kallas socialism och valde en fredlig väg där reformer skulle genomföras genom samarbete mellan över- och underklass. Den andra grenen kallades kommunism och hade en revolutionär tanke där underklassen skulle ta makten genom en revolution. Karl Marx och Friedrich Engels var två av de starkaste förespråkarna för revolution och deras namn nämns fortfarande idag i den politiska debatten.

Grundläggande ideologi i både kommunism och socialism

Det var klasskampen som lade grunden för kommunism och socialism och målet var att avskaffa klassamhället där en rik överklass förtryckte en hårt utsatt underklass som hade svårt att klara livhanken. Målet var att alla produktionsmedel skulle ägas gemensamt och att ingen skulle ha det bättre än någon annan. Den privata äganderätten skulle avskaffas och istället skulle varje människa få det hon behövde från den gemensamt ägda staten.

Dagens kommunism och socialism

I dagens Sverige finns inte något parti i riksdagen som är kommunistiskt eftersom Vänsterpartiet tagit bort ordet kommunisterna från sitt partinamn. Skälet till det är att kommunismen idag är förknippad med övergreppen i Sovjetunionen där tusentals människor miste sina liv i arbetsläger och avrättningar för att de inte ansågs har den rätta politiska åsikten.

I Sveriges riksdag är det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som har en socialistisk ideologi medan övriga partier har en konservativ, liberal eller grön ideologi som grund. Socialdemokraternas partiprogram har inte mycket gemensamt med den ursprungliga socialistiska ideologin och de förespråkar inte att staten ska äga produktionsmedlen och att alla ska tjäna ungefär lika mycket. Vänsterpartiet vill gå längre och till exempel avskaffa privata vårdalternativ och friskolor men de förespråkar inte att alla produktionsmedel ska ägas gemensamt. Vänsterpartiet anser också att skatten ska höjas ordentligt för de rikaste och att bidragssystemen ska bli mycket mer förmånliga.

Liberalism och konservatism är två olika politiska ideologier som präglar samhällen över hela världen. Liberalismen har individens frihet som utgångspunkt medan konservatismen värnar om att bevara de traditionella normer som finns i den rådande kulturen.

I det svenska samhället brukar de liberala och konservativa partierna anses ligga till höger på den politiska skalan. Partierna är ofta positiva till förenklingar för företag och möjligheter för människor att klara sig på egen hand utan bidrag. Varken liberaler eller konservativa motsätter sig möjligheten till fri konkurrens på lånemarknaden och är därför positiva till möjligheten att välja mellan många olika lån. De anser att det är en fördel att det går att jämföra lån hos till exempel Enklare för att hitta lånet med bäst villkor.

Liberalism

Liberalism kommer från latinets ord liber vilket betyder fri. Inom liberalismen står individens frihet och rättighet i fokus. Några av de rättigheter som värnas inom liberalismen är mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, jämlikhet, religionsfrihet och demokrati. Marknadsekonomi och få regler för företag är också viktiga delar av liberalismen.

Den klassiska liberalismen motsätter sig starkt statlig inblandning i individers privata liv och vill endast att staten ska ansvara för militär, polis och domstolsväsende. Socialliberalism har en annan uppfattning och förespråkar skattefinansierade välfärdstjänster i offentlig och privat sektor.

Konservatism

Konservatismen vill bevara, konservera, de traditionella normerna i samhället och undvika plötsliga förändringar. Vilka traditioner som ska bevaras är beroende av tid och kultur även om familj, religion och monarki brukar vara gemensamma drag inom de flesta konservativa partier.

Konservativa menar att det finns en naturlig grundläggande rätt som människor inte kan förändra oavsett den individuella viljan. Det är till exempel familj, äganderätt och gemenskap. Genom att ett samhälle följer den naturliga rätten kommer samhället att bli harmoniskt och homogent.

Neokonservatismen är en gren inom konservatism som i likhet med den klassiska menar att det finns en naturrätt med orubbliga värderingar. Skillnaden är att neokonservativa också anser att människor har ett ansvar att sprida värderingarna till andra platser och dessutom använda våld om det skulle krävas.

Skillnaden mellan liberalism och konservatism

Den största skillnaden mellan liberalism och konservatism är synen på individens frihet. En konservativ person menar att det finns vissa grundläggande normer som är rätt att följa oavsett vad en enskild individ tycker om dem. En liberal menar att det istället är individens unika vilja som går först så länge individen inte skadar någon annan och därmed inkräktar på en annan persons individuella rättigheter.

Det finns också vissa likheter mellan liberalism och konservatism varav en av dem är frånvaron av tron på stora kollektiva eller statliga lösningar. Båda ideologierna värnar den privata äganderätten.

I dagens samhälle har politiska ideologier alltmer kommit i bakgrunden i den politiska debatten. Många människor får influenser från olika håll och genom spridningen i sociala medier har sakfrågor blivit viktigare än allmänna ideologier.